I ett barndomsminne gjorde far och son fantasipromenader i hemmet och kom en gång till den märkvärdiga teatern i Epidaurus på Pelopenesos i Grekland. Decennier senare stod Lars tillsammans med Ingmar Bergman mitt i den berömda amfiteatern. Lars planerade som Dramatenchef en säsong med de klassiska grekiska dramerna och Greklands kulturminister Melina Mercouri inbjöd till studiebesök.
All antik teater vi har i skriftliga källor handlar om religion. Epidaurus var den plats där gudarna steg ned till jorden. Här uppstod samtidigt religiös rit och teaterns drama. Intill teatern fanns ett tempel och också ett sjukhus där man funnit att ett kar för vatten och stora elektriska ålar som skulle bota svårt sjuka och lytta. Lars anknöt till vår tid och läste ett avsnitt ut fjolårets Augustprisvinnare Patrik SvenssonsÅlevangeliet. 300 år senare dödades Kristus på korset. Lars berättade hur kyrkan och teatern följts åt genom århundranden från den första Quem queirits?-scenen (Vem söker ni?) som benediktinermunkarna i Schweiz spelade upp, där ängeln visar lindorna efter den uppståndne frälsaren. Kyrkospelen flyttade ut på torgen i städerna och gillen och skrån utvecklade dem.
När reformationen kom tog spelen slut. Nu kunde man läsa och höra evangeliet på sitt eget språk. Olaus Petri följde Luther, som använde teatern i undervisningen. Han skrev Sveriges första teaterpjäs, Tobie Comedia, och den blev början på Strindbergs genombrottspjäs Mäster Olof, den första pjäs som spelades i det nya Dramatenhuset på Nybroplan vid invigningen 1908.
Kåseriet vandrade raskt vidare i tiden. Drottning Kristina spelade teater och besökte Anatomiska teatern i Uppsala, där anatomen mot tre marks entré öppnade kroppar och visade Guds allmakt. Lejonkulan i muren till Tre Kronor blev vår första fasta teater. Karl XII tog med både fältpräst och fältunderhållning när han drog i krig och Gustaf III inrättade Operan, Svenska akademien och Dramaten som gav oss ett gemensamt svenskt talspråk. Medelklassens breddning betydde fler besökare till kyrkan och teatern på 1800-talet, men också högre krav på kontroll av tillgänglighet och innehåll från de styrande. De resande teatersällskapen introducerade världsdramatiken på svenska; Shakespeares Romeo och Julia fick svensk premiär i Norrköping. Men populärast var Världens skapelsemed teaterdirektören Seuerling som Gud fader i nattmössa och morgonrock som planterade nejlikor och tulpaner i Edens lustgård.
Ibsen och Strindberg gjorde svensk teater världsberömd med pjäser som Fröken Julie och Ett dockhem; vardagsmoralen satt i centrum men också frågan om kvinnans frigörelse. På 1900-talet talade skådespelarna som präster på scenen och prästerna som skådespelare i kyrkan. Anders de Wahl på Dramaten älskade att predika i ”Det gamla spelet om Envar”och i ett brev på Kungliga biblioteket tackar kyrkoherden Erik Bergman och hans son Ingmar för föreställningen. När Ingmar Bergman skriver manus till Fanny och Alexander spelar Ekdals familjeteater Edelpöcks Spel om Jesu Kristi glädjerika födelsesom gick på Dramaten 1933 med skolpojken Ingmar på andra raden i salongen. Lars berättade också om ett praktgräl mellan kyrkan och teatern när Dramaten behövde en kassapjäs då Kreugerkraschen skakade Sverige och teaterchefen Wettergren hade premiär på Guds gröna ängar, en Broadwaysuccé med negro spirituals. ”Negerdrama oktoberbomb på Dramaten” skrev Aftonbladet. Kritik mot höga kostnader men också en kampanj i Svenska Dagbladet med statskyrkopräster i spetsen och uppslutning av frikyrkokretsarna. Krav på censur: Det religiösa budskapet förlöjligades, ansåg man. Åtta nazister kastade flygblad, tomater och stenar från tredje raden. Styrelsen ställde sina platser till förfogande, ecklesiastik-ministern övertalade teaterchefen att stanna, men övriga i styrelsen fick sparken.
Men under kan också ske, som när Dramaten hade världspremiär på Eugene O´Neills familjedrama Lång dags färd mot natt med Inga Tidblad och Lars Hansson som föräldrarna och Ulf Palme och Jarl Kulle som sönerna. Det inspirerade Lars Norén att skriva sina första pjäser, ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud”. Lars Löfgren sammanfattade sitt kåseri: Är det inte märkvärdigt att se hur Kyrkan och Teatern har samma ursprung, har hängt ihop som ler och långhalm, lärt varandra, inspirerat varandra, kritiserat varandra, diskuterat och varit oeniga och ändå fått näring och givit näring åt varandras existens. Båda är beroende av att lyckas ge församlingen / publiken gemenskap i upplevelsen av pjäsens budskap och platsens ande.
Kanske är det i vår tid så att teaterns inlevelse och kyrkans tro
är det moderna intellektets räddning.
Kanske kan vår tid karaktäriseras med Hjalmar Gullbergs ord:
”Den regeln har ej blivit överträdd: Är Gud på jorden, vandrar han förklädd.”